Etikettarkiv: Socialdemokraterna

Ett ledarlag som kan förnya organisation och politik

Min krönika i dagens NA (med en uppdaterad namnlista av mitt önskade kommande ledarlag för Socialdemokraterna):

Sådärja. Nu har jag bestämt vem jag vill se som nästa partiledare för Socialdemokraterna.

Jag har länge hävdat att nästa partiledare borde vara kvinna eller från en yngre generation (eller både och). Men flera av de namn jag föreslagit har efterhand tackat nej. Så numera förespråkar jag den enda kandidat som faktiskt sagt att han ställer upp: Mikael Damberg.

Mikael Damberg kan ge Socialdemokraterna en nystart, och förutom den politiska förnyelse vi behöver så måste vi förnya vår organisation. Dels handlar det om att öppna upp processen med att välja våra ledare, dels handlar det om att kongressen måste kunna välja fler personer i ett ledande lag. Därför bör kongressen få möjlighet att välja två vice ordföranden, som markering om att ett parti leds av ett lag – inte av en ensam kamikaze-pilot. Jag har roat mig med att sätta ihop hur ett sådant lag kan se ut…

Jag vill se två personer bredvid Mikael Damberg: SKTFs nuvarande ordförande Eva Nordmark bör bli vice ordförande med ansvar för kommun- och landstingspolitik, och Ulrica Messing bör bli andre vice ordförande med ansvar för att partiets jobb- och näringspolitik utvecklas.

För mig kan Ibrahim Baylan fortsätta som partisekreterare, men i laget runt ledningen vill jag att Ardalan Shekarabi och Anna Johansson får fortsätta driva arbetet med att utveckla vår omvärldsbevakning och att driva på debatten, så att vår politik fortsätter utvecklas.

Sedan finns en rad uppdrag som partikongressen inte väljer, men som är avgörande för Socialdemokraternas förmåga att vinna val, så jag tog mig friheten att föreslå även dessa.

Leif Pagrotsky borde vara vår ekonomisk-politiske talesperson, som ger Anders Borg en match om trovärdigheten och kan förklara Socialdemokratins ekonomiska politik på ett mycket bättre sätt än vi förmått göra de senaste åren.

Som ordförande för Socialdemokraterna i riksdagen vill jag se Ylva Johansson, med ett samlande ansvar för vår rikspolitik. Till sin hjälp bör hon ha talespersoner, som inte behöver vara ledare i riksdagens utskott. De ska ha som uppgift att utveckla och kommunicera partiets politik och presentera de förslag som vi ska gå till val på 2014.

Övriga personer som jag (vid sidan av Mikael Damberg, Leif Pagrotsky och Ylva Johansson) vill se som talespersoner i riksdagen är: Luciano Astudillo (jobb, näringspolitik), Matilda Ernkrans (miljö/klimat), Maryam Yazdanfar (bostäder, minskade klyftor), Lena Sommestad (infrastruktur, vägar, it), Thomas Eneroth (trygghetssystem: socialförsäkringar, a-kassa med mera), Kent Härstedt (utrikespolitik), Veronica Palm (forskning, utbildning, förskola, familjepolitik), Sven-Erik Österberg (inrikes: regioner, rättsväsende, myndigheter mm) och Lena Hallengren (skatter). Att Lena Sommestad och Luciano Astudillo idag inte är riksdagsledamöter går att lösa; båda är ersättare och kommer in i riksdagen så fort någon före dem på listan lämnar…

Någon kanske invänder att det är väldigt många namn? Jo, självklart är det många namn: ett så stort parti som Socialdemokraterna har väldigt många dugliga kandidater. Och nu när vi snart valt det lag som ska leda oss i framtiden återstår den viktigaste frågan: att fortsätta förnya vår organisation och vår politik. Med rätt ledare kommer det att gå alldeles utmärkt.

Varsågod, valberedningen: här är ert lag

[REV] Processen med att välja en ny partiledare för Socialdemokraterna lär inte bli mycket mer öppen än så här; om inte annat för att stadgarna säger hur det ska gå till (ungefär som nu). Det är trist, men inte mycket att göra åt.

Därför förstår jag att valberedningen inte heller kan reagera på mitt förslag nedan (men andra har ju redan gjort det, bara minuter efter publiceringen, och därmed blev jag uppmärksammad på att jag glömt Ulrica Messing). Men för att få det här överstökat så att vi kan prata politik och vinna val (och ändra stadgarna så att nästa partiledarval kan bli lite mer av ett öppet val) så tänkte jag hjälpa valberedningen på vägen. Här är mitt förslag till nytt lag:

Mikael Damberg: Partiledare och statsministerkandidat (om inte Margot Wallström ställer upp som statsministerkandidat före 2014, för då kan jag tänka mig att vi ska frångå principen om att ordföranden är statsministerkandidat)

Eva Nordmark: vice partiordförande (finns inte någon sådan titel idag, men behöver skapas) med ansvar för kommun- och landstingspolitik samt att utveckla partiets politik (med hjälp av Ardalan Shekarabi med ansvar för omvärldsbevakning och Anna Johansson, ansvar för att partiets studier och diskussioner pågår.

Ulrica Messing: andre vice partiordförande (finns inte heller, men behöver också skapas), med ansvar för att partiets jobb- och näringspolitik utvecklas

Leif Pagrotsky: ekonomisk-politisk talesperson

Ibrahim Baylan: partisekreterare

Ylva Johansson: riksdagsgruppens ordförande och ansvarig för att samla talespersoner i riksdagen på olika politikområden (som inte nödvändigtvis är utskottsledare men har ett samlat övergripande ansvar för partiets rikspolitik inom sitt område):
Luciano Astudillo
(jobb, näringspolitik),
Lena Sommestad
(forskning/utbildning),
Matilda Ernkrans
(miljö/klimat/infrastruktur),
Veronica Palm
(trygghetssystem: socialförsäkringar, a-kassa mm),
Kent Härstedt
(utrikes),
Sven-Erik Österberg (inrikes: regioner, rättsväsende, myndigheter mm)

Med tanke på att jag kastade ihop det här på en kvart (jo, jag har tänkt på namnen längre än så), mellan pannkaksgräddning och städning, så inser jag att jag säkert missat massor med kloka personer, viktiga utskott och att det finns hundratals andra invändningar. Men valberedningen har ju haft jättemycket mer tid, och kan därför säkert presentera ett bättre förslag!

PS En invändning är jag medveten om: Luciano Astudillo och Lena Sommestad är inte riksdagsledamöter. Men de är båda förste ersättare så jag utgår från att det går att fixa till.

PS2 Det finns massor av bubblare som borde vara med på listan ovan. En av dem är Stefan Lövén (ordförande för IF Metall) men jag utgår från att han gör mer nytta som LO-ordförande.

Högre ambition för snöröjningen

Jag tycker att Örebro kommun borde ha högre ambitioner för snöröjningen, det har jag skrivit om flera gånger tidigare. Idag när jag cyklade till Rådhuset blev det återigen tydligt varför: trots att det inte snöat så mycket så var det i det närmaste omöjligt att cykla utan att riskera att falla. Det blir nämligen så när blasket blir spårigt. I det läget borde vi tydligt peka ut huvudleder för cykel där vi röjer bort snön nästan omedelbart, precis som till exempel Linköping.

Jag har trott att vi varit överens om att höja ambitionerna för snöröjningen, men häromdagen skrev representanter för Moderaterna, Miljöpartiet och Centerpartiet att de inte alls ville det. De ville hellre ”värna välfärdens kärna”. Jag tycker att de gör fel som ställer snöröjning mot vård, skola och omsorg, vilket jag skrev i NA idag. Jag hoppas fortfarande att vi ska kunna bli överens om att höja ambitionerna för snöröjningen i Örebro. Det är en viktig satsning för ökad tillgänglighet och ökad tillväxt. Här följer svaret som var publicerat i NA idag:

”Alla ska kunna röra sig på gator och torg i Örebro – även om man behöver rullstol, rullator eller om man rullar barnvagn. Tillgänglighet och framkomlighet är en rättighetsfråga, men också en förutsättning för tillväxt i Örebro eftersom arbetsresor, handel och mycket annat är beroende av god framkomlighet. Därför var framkomligheten – även på vintern – den första fråga jag lyfte som ansvarig för samhällsbyggnadsfrågorna i Örebro.

Nu menar Fredrik Persson (mp), Gunnar Andersson (m) och Charlotte Edberger Jangdin (c) (NA 3/2) att en satsning på bättre snöröjning innebär nedskärningar i det de kallar ”välfärdens kärna”. De ställer pensionärers rätt att kunna och våga gå ut mot antalet anställda i äldrevården och de ställer fler lärare i motsats till att pappor och mammor ska kunna komma fram med sina barn i barnvagn. De gör det samtidigt som de ledande företrädarna för deras ”koalition” förespråkar sänkt skatt som skulle ta bort drygt 200 miljoner från skolan, äldrevården, förskolan eller snöröjningen.

Jag är förvånad över deras inlägg. Enligt artikeln vill de inte avsätta pengar för att få bättre snöröjning. Dagen innan deras inlägg var publicerat pratade vi om just att höja ambitionerna för snöröjningen i Örebro och både Gunnar Andersson och Fredrik Persson nickade och instämde. Två dagar innan deras inlägg var publicerat fick hela Programnämnd Samhällsbyggnad en rapport om hur Tekniska förvaltningen menar att snöröjningen kan förbättras – till en högre kostnad. Gunnar Andersson och Fredrik Persson sa inte ett ord i linje med debattinlägget då heller.

Jag hoppas att den ståndpunkt som gäller är den som Gunnar Andersson och Fredrik Persson fört fram på de möten vi haft tillsammans efter årsskiftet. Jag hoppas också att vi, trots tonläget i deras debattartikel, ska kunna komma överens om att förbättra snöröjningen i Örebro till nästa vinter så att cyklar, fotgängare, rullatorer, rullstolar och barnvagnar kommer fram lättare.

Därför tänker jag fortsätta argumentera för att Örebro kommun bör höja ambitionerna både för snöröjningen och för informationen till örebroarna om vad man kan förvänta sig av snöröjningen. Den som vill läsa de förslag jag presenterat för bättre snöröjning kan läsa dem på min blogg (bjornsundin.speedhost.me); som ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad kommer jag sträva efter att vi kan hitta samsyn så att snöröjningen blir bättre till nästa vinter.

Björn Sundin, kommunalråd (s), ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad”

Hållplatsturné för att få synpunkter om bussarna i Örebro

Idag ägnar jag några morgontimmar åt att åka buss runt Örebro för att prata med människor på bussar och hållplatser om problem och möjligheter med Örebros stadsbusstrafik. Följ mig på www.twitter.com/bjornsundin, via facebook.com/bjornsundin eller se mina korta liveintervjuer med bussresenärer på http://bambuser.com/channel/bjornsundin

Här kan du läsa tidigare inlägg om bussarna i Örebro.

En osannolik riddare i skinande rustning (eller: På vilken fråga är Pär Nuder svaret?)

Om två månader ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Fast det är ju det formella, rent praktiskt kommer det vara klart lååångt tidigare. Och det är därför som kampanjen för Pär Nuder nu trappats upp. Tanken är självklart att det ska framstå som om Nuder är den riddare i skinande rustning som kommer inridande på sin vackra vita springare när alla andra kandidater dömts ut eller avfärdats. Det kan finnas en eller annan invändning mot själva riddar-liknelsen, men annars är det nog ungefär så där kampanjplanen ser ut.

Om Pär Nuder kan fås att framstå som en stark kandidat kommer andra kandidater att backa, ledande företrädare kommer att bli försiktiga i att föra fram sina alternativa kandidater (för vem vill bli känd som förlorarens vän/vinnarens fiende?) och i slutändan finns bara en kandidat.

Så låt oss då repetera några tunga siffror ur vallokalsundersökningen:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller skatterna: 37 % (54% för högern)

Och då är det väl relevant att ställa sig frågan: om Socialdemokratin nu fick betyget underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben; varför ska vi då välja den person som mer än någon annan format just vår nuvarande politik för ekonomin, skatterna och jobben?

Nu vet jag att någon säger: ”Östros, Österberg, Sahlin och några till är ansvariga för s-politiken”. Och självklart är både de och vi andra som var på partikongressen 2009 ansvariga för politiken. Men i sak har inte mycket förändrats i socialdemokratisk politik sedan regeringen Perssons ödesdigra misstag att bygga en strategi på att ”jobben kommer, lita på oss, business as usual”. Vem som var finansminister och Göran Perssons närmaste strateg då? Gissa en gång.

Är det en sak som är tydlig när det gäller socialdemokratisk förnyelse så är det nämligen att vi varit rätt dåliga på att förnya oss när vi varit i opposition. Det är när vi haft regeringsmakten som vi lyckats bäst med att anpassa vår politik till nya villkor i samhället. Sist vi var i regeringsställning gick det där bra till en början. Det var grönt folkhem, välfärdssatsningar och nytänk på viktiga områden. Men sedan glömde vi bort att ”stolt men inte nöjd” inte bara var ord utan måste verka trovärdigt och ärligt för väljarna. Vi trodde att vår regeringsduglighet skulle räcka, trots att just regeringsdugligheten fått sig allvarliga törnar i samband med bland annat tsunamin. Och svenskarna uppfattade inte att vi hade någon idé om var framtidens jobb skulle komma. Någon som känner igen den kritiken? I valrörelsen 2006 uppfattade jag ett konkret svar om hur jobb skapas: mer pengar till forskning. Det är självklart klokt, men få väljare uppfattar det som tillräckligt.

Nu är vi så illa tvungna att förändras och förnyas, trots att vi är i opposition, annars lär vi inte återkomma i regeringsställning på väldigt länge. Därför vore det kanske inte det smartaste draget att välja en tänkbar statsministerkandidat om denne samtidigt är en ganska otänkbar ledare för en förnyad socialdemokrati som mobiliserar tusentals människor i samtalskampanjen inför nästa val. Kort sagt: en statsministerkandidat är bara meningsfull om hon/han samtidigt är en tänkbar valvinnare.

Det finns många goda kandidater till partiledarposten. Mina favoriter: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo och Ulrica Messing. Samtliga har förutsättningar att leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. Samtliga är duktiga kommunikatörer som pratar så att man förstår. Samtliga representerar något nytt för väljarna (jo, till och med Margot – konstigt nog med tanke på hennes erfarenhet).

För mig är Pär Nuder, precis som en del andra namn som förs fram, en representant för det som var otroligt framgångsrikt, men misslyckades när den pågående förnyelsen kom av sig. Det gör inte Pär Nuder till någon dålig kandidat till tunga uppdrag; tvärtom är han – i sina bästa stunder – en lysande strateg. Men, som någon sa, Per Schlingmann är också en lysande strateg, men han är inte moderaternas ledare eller valvinnare.

Nu har jag för övrigt samlat mig för en följetong om Socialdemokratisk förnyelse. Socialdemokratins framtid handlar ju nämligen både om person och politik. Imorgon inleder jag det rafflande följetongsbloggandet under den synnerligen lockande rubriken ”Manifest från en sjuksäng”… 😉

Svälja mygg och sila kameler (finns motståndarna i eller utanför S?)

Efter några dagar på sjukhus (lite trött men det var ingen fara med hjärtat – bara en inflammerad hjärtsäck…) fick jag anledning att fundera på socialdemokratins uppdrag (dessutom tröttnade jag på att läsa och titta på tv så jag började skriva istället…).

För medan jag funderat över hur fantastiskt välorganiserad och hur otroligt hög kvalitet svensk vård har så fortsätter den sittande högerregeringen – med folkets förtroende – på den inslagna vägen med mer privatiseringar, fler separata köer för dem som betalar bra och med att slå undan grunden för en vård av hög kvalitet som finansieras gemensamt och ger mest till dem som har störst behov.

Och samtidigt ägnar en del socialdemokrater sin tid åt att anklaga andra socialdemokrater för att ha sålt sig och för att vara företrädare för fienden som  därför borde vara föremål för uteslutning. Sila mygg och svälja kameler?

Jag läser i ett gammalt nummer av Filter om hur framtiden för svensk tågtrafik (både vad gäller investeringar i dagens spår och i investeringar i framtidens höghastighetsräls) stoppas av en regering ledd av den värsta sortens ekonomer: de där som vet alltings pris men ingentings värde. Samtidigt pågår en av de mest långtgående privatiseringarna av kollektivtrafiken som någonsin genomförts i världen. En privatisering som kommer att öka kostnaderna för skattebetalarna, minska möjligheterna för oss att med gemensamma resurser skapa effektiv trafik mellan både stora och små orter och som försvårar för oss som vill satsa på bussar och tåg och annan kollektivtrafik för att det är klimatsmarta sätt att resa och en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta ha beboeliga städer och levande stadskärnor.

Visst ja, och så pågår tydligen någon debatt inom socialdemokratin mellan ”höger” och ”vänster” där det tydligen är ”höger” att vilja skapa fler jobb genom att förbättra villkoren för privata företag medan det tydligen är ”vänster” att vilja ge alla människor goda förutsättningar. Det verkar  tyvärr utsiktslöst att att enas om att det faktiskt är ”socialdemokrati” att vilja båda dessa saker.

Samtidigt blir både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring allt mindre av trygghetsförsäkring och allt mer av ”framtida investeringspotential för privata företag”. För medan människor kastas ur trygghetssystemen ökar marknaden för privat finansiering och när den marknaden – om några år – är tillräckligt stor så blir det svårt att försvara gemensamt finansierade system som den stora majoriteten faktiskt inte har någon som helst nytta av. Någon som funderat på att bli arbetslös? Det är en dålig idé, men den är helt särskild dålig om du vill ha ut mer än 15 000 kronor i månaden. Snart är a-kassan, precis som sjukförsäkringen, bara till för en mycket liten grupp i samhället och faktum är att alliansregeringen fick folkets förtroende att fortsätta på den vägen. Inte för att Reinfeldt bad om det förtroendet (han förnekar att han vill dit vi snart är), men vi socialdemokrater sa till alla att det här var sista chansen att stoppa det stora systemskiftet.

Jo, och så pågår intern positionering inom socialdemokratin för att en del ska få relansera föredettingar i politiken som framtidsnamn. Och i väntan på att någon ny ledare ska krönas vågar nästan ingen med ledande uppdrag (utom Ylva Johansson och någon enstaka till) uttala sig och driva politik gentemot det som verkligen innebär en förändring av det här landet: den borgerliga regeringen som steg för steg banar väg för ett annat samhälle.

Klart man blir gnällig av att ligga i en patientsäng och fundera och fördriva tiden. Självklart är det bara gnäll att tycka att det kanske finns viktigare politiska motståndare utanför det socialdemokratiska partiet än inom. Förmodligen är det bara mitt sängskav som gör att det känns mer relevant att kritisera dem som inte vill ha ett samhälle med minskade klyftor, än att kritisera dem som vill ha ett samhälle med minskade klyftor men som tror att det samhället lättare uppnås om privata arbetsgivare anställer fler människor. Och självklart är det bara på grund av dag-tv-program som min hjärna oroar sig för att vi i framtiden kanske får vänja oss vid att svenska tv-kändisar, precis som Ellen DeGeneres, delar ut gåvor till engagerade människor som hjälper ensamstående föräldrar att få mat på bordet; att det skulle kunna vara en gemensam – samhällelig – angelägenhet att bidra till att barnfamiljer får mat på bordet är en så absurd tanke att den aldrig tycks föresväva amerikansk tv-publik.

Och därmed tror jag att jag ska försöka låta bli att skriva ett enda ord till om partikamrater som hugger varandra i ryggen, om Prime-gate-läckor, om uteslutningar av partikamrater och annat som verkar vara så viktigt för en del andra socialdemokrater. Jag tänker lägga lite mer kraft på att fundera på hur vi gör Örebro lite bättre. Och så kommer jag att skriva några inlägg om en reformagenda för socialdemokratin. Får se om någon kräver att jag utesluts efter det…

Politiska vägval – inte bara personval

Jag har tidigare skrivit om att jag gärna ser en kvinna som nästa partiledare för Socialdemokraterna. Det innebär inte att jag tror att namnet (eller könet) är överordnat allt annat; att det till exempel vore oviktigt vilken politik S driver. Men jag tror att det vore viktigt för Socialdemokratin med en ny kvinnlig ordförande. (De senaste dagarnas spekulationer har dock fått mig att modifiera min önskelista: jag vill att nästa partiledare är kvinna eller ung. Eller både och. När jag berättade det på s-föreningsfikat i lördags så skrattade de och sa: ”du vill alltså inte se en äldre man”, och det var väl i och för sig ett korrekt påpekande…)

Men politiken spelar roll. Politiken och de vägval som en kommande omprövning inom S kräver, är avgörande både för Socialdemokratins framtid som politisk kraft och – självklart – för våra framgångar i nästa val. Det blev extra tydligt när jag läste SvD igår (tack MAX för att ni delar ut SvD till barnfamiljer som vill ha lunch på vägen…).

I en intervju förklarade Veronica Palm, ordförande för S i Stockholm och vice ordförande i Skatteutskottet, att hon stod fast vid såväl förslaget till fastighetsskatt och att hon ville ha en ny förmögenhetsskatt. Dessutom var hon mot sänkt skatt i tjänstesektorn. Som sagt, politiken spelar roll.

Jag gillar verkligen Veronica Palm (har alltid gjort det) även om vi inte alltid är överens i alla politiska frågor. Jag tycker att hon är ett spännande namn i diskussionerna om vem som ska bli ny partiledare. Men hennes uttalanden visar att namnet på nästa partiledare inte automatiskt vinner nästa val för S. Tvärtom, är jag rätt säker på att Veronica presenterade ett program som skulle leda till ytterligare flera mandatperioder i opposition (jag har bloggat om det tidigare, här och här, liksom många andra tror jag att de tre frågorna var farliga ”spökfrågor” för S i valet).

Det där behöver dock inte vara ett problem: om partiet (vilket jag hoppas att vi gör) lyckas samlas bakom en ny rejält omgjord skattepolitik som sänker kostnaden för arbete och som inte uppfattas som hotfull för stora delar av befolkningen så är jag säker på att den kommande partiledaren – Palm eller någon annan – står bakom detta. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Veronica Palm skulle kunna vara en alldeles utmärkt företrädare för en sådan socialdemokratisk skattepolitik.

Men SvD-intervjun visar att det inte går att nöja sig med att prata personer – socialdemokratins utmaning är större än så. Det handlar om att ompröva stora delar av våra politiska förslag så att de tydligt visar för alla svenskar att Socialdemokratisk ideologi fortfarande står stark. Lyckas vi inte med det så finns inte en chans att Veronica Palm (eller Margot Wallström eller Mikael Damberg eller Luciano Astudillo eller Ulrica Messing eller…) blir statsminister 2014. Och eftersom Sverige verkligen behöver en socialdemokratisk regering så är det upp till oss att både välja en klok partiledare och att utforma en klok politik. (Vilket påminner mig om att jag nog borde skriva klart de där blogginläggen om en reformerad socialdemokrati som legat som utkast i någon månad…).

Ny väg ger nya möjligheter för Gustavsviksområdet

Idag öppnades Gustavsviksbron och Södra vägen för trafik.Det är efterlängtat. Som, Jonas Karlsson och Irén Lejegren påpekade, är det här sista delen i det jättestora trafikpaket som Örebro-partierna (de flesta…) enades om på 90-talet. Irén och Jonas drev processen då och även om de också gladdes åt öppnandet av den viktiga vägen så kändes det förmodligen lite trist att de inte fick vara med och inviga (det gjorde istället Fredrik Persson, MP, som tidigare varit emot viktiga delar i Trafikpaketet…).

När man står på bron och ser de enorma möjligheter som nu öppnats med den nya vägen och bron är det lätt att glömma skälen till att vägen och bron en gång började planeras (och under många år var det en av de allra viktigaste frågorna för Örebro kommun att få Vägverket att prioritera bygget – så mycket att kommunen till och med förskotterat pengar för att den skulle bli verklighet). De mest akuta skälen var egentligen:

  • Bron och den nya vägen öppnade möjligheten att köra runt centrala Örebro vilket minskar genomfartstrafiken i stadskärnan.
  • Bron ersätter järnvägsövergången vid Gustavsvik, som var en av Sveriges mest olycksdrabbade plankorsningar.

Att förverkliga bron och den nya vägen var en utdragen kamp för att minska den onödiga trafiken i city och att bli kvitt en farlig trafiklösning vid järnvägsövergången vid Gustavsvik. Men när man står på bron så är det som sagt de nya möjligheterna som tränger på.

Nu öppnas nämligen nya möjligheter för Gustavsviksfältet, som – rätt använt – kan bli en ännu starkare motor i Örebros besöksnäring.

Gustavsviksbron och Södra vägen gör det möjligt att utveckla Gustavsviksområdet ännu mer. Örebro har redan idag en fantastisk anläggning i Gustavsvik och området runt bad och camping skulle i framtiden kunna utvecklas till ett ännu större centrum för besöksnäringen, med direkt anslutning till motorvägen.

Förslagen om en stor multiarena vid Gustavsvik skulle, tillsammans med en fortsatt utveckling av Gustavsviks bad och camping, tillföra något nytt till Örebro och skapa nya jobb och bidra till Örebros utveckling. Med rätt skyltning från motorvägen (och nya trafiklösningar på Aspholmen) skulle Gustavsviksområdet bli Örebros motsvarighet till Percy Nilssons vision om Hyllie i Malmö: ett område som får folk att svänga av motorvägen för att uppleva något mer. Hyllie är ett rätt mycket större projekt (bara Malmö Arena är ju gigantisk), men tanken går att låna.

Med två så stora magneter i området skulle det på lite sikt vara möjligt att knyta ihop Gustavsvik med Brunnsparken och skapa ett besöksmål som erbjuder bad, camping, idrott och Sveriges bästa revy – Hjalmar – i samma område. Då öppnas även möjligheter för en utveckling av Brunnsparken och ett förverkligande av idéer som till exempel Bert- och Suneland. Området Gustavsvik-Brunnsparken skulle kunna locka hundratusentals nya besökare till Örebro.

Ett överklagande FP kan komma att ångra

Idag publicerar NA min krönika, denna gång om ett eventuellt omval i Örebros nordöstra valkrets. Jag tror att ett omval gynnar Moderaterna och Socialdemokraterna (läs mer om mina beräkningar här). Fast egentligen tror jag inte att det blir omval. Här är krönikan, i sin helhet:

Nu tror somliga att det är klart att det blir omval i Örebro. Trots att det är känt att den röst som tappades bort i Halmstad inte skulle förändrat valutgången så kan just den rösten innebära att tusentals örebroare måste rösta om.

Om det blir omval får vi veta först om cirka en månad och därför borde alla politiker i Örebro kommun samlas för att hitta långsiktiga svar på örebroarnas viktigaste fråga: ’vem ska styra Örebro framöver?’ Vi borde prata om ledningen, om jobben, om kommunens ekonomi, om skolan och omsorgen och om nya företagsetableringar i Örebro. Att låta Örebro sakna en tydlig ledning i uppemot ett halvår är inte rimligt, om det skulle bli omval dröjer det nämligen till april-maj innan en nyvald kommunledning tillträder. Nu, mer än tidigare, behöver Örebro en bred samling för jobb och utveckling.

En snabb repetition: vid valen den 19:e september slarvades det med rösthanteringen, bland annat i Halmstad där ”poströster” tappades bort och inte blev räknade. En av de bortslarvade halmstadsrösterna hörde hemma i den nordöstra valkretsen i Örebro, där Socialdemokraterna tog det sjunde mandatet med en rösts övervikt. Om den bortslarvade rösten hade varit en folkpartiröst hade FP fått ett mandat till.

Nu är det dock allmänt känt att rösten inte var en röst på Folkpartiet: den enda som vet vad det står på den borttappade rösten är hon som röstade, och hon har uttalat sig i radio och berättat att hon INTE röstade på Folkpartiet. Det är alltså en lite irriterande ironi att det mycket väl kan bli omval på grund av en röst som vi vet inte skulle ha förändrat valresultatet.

Valprövningsnämnden kommer att avgöra frågan i december och de ska ta hänsyn till såväl sannolikhet som till praktiska detaljer. Till exempel ska de söka andra sätt att lösa oklarheter än att besluta om omval (läs lagtext här!). Omval ska bara hållas om det är säkert att misstag påverkat valutgången. Och det är ju, trots allt, inte ens troligt att det gjort det (däremot borde de allvarliga misstagen leda till avskedanden och andra förändringar bland annat i Halmstad).

Men även om det skulle bli omval så tror jag inte för ett ögonblick att det skulle gynna exempelvis Folkpartiet, eller att det skulle innebära ett fortsatt högerstyre i Örebro.

Man kan ganska säkert utgå från att stora partier normalt gynnas av omval, i ett omval i en enda valkrets får små partier mindre uppmärksamhet än i en vanlig valrörelse. I detta fall kan man dessutom utgå från att Folkpartiet kommer att tappa på grund av att många väljare är irriterade på FPs anklagelser och verkar tycka att de agerat som dåliga förlorare. Jag tror dessutom att Miljöpartiet kommer att förlora på att deras stöd till högerpartierna blir ännu mer uppmärksammat då det är uppenbart att de inte stöder ett rödgrönt styre i Örebro.

Ett enkelt antagande om att var tionde väljare i valkrets Nordost byter parti vid ett omval, att de stora partierna gynnas på bekostnad av de små och att Folkpartiet och Miljöpartiet drabbas särskilt innebär att såväl Folkpartiet som Centerpartiet riskerar att förlora varsitt mandat i Kommunfullmäktige – till Moderaterna och Socialdemokraterna (hur jag räknat kan du se här).

I sak förändrar inte detta balansen mellan de båda tidigare ”blocken” i Örebro-politiken. Men det innebär att Moderaterna skulle utgöra mer än hälften i ett högeralternativ och att S+V skulle vara ännu närmare att på egen hand bilda ett majoritetsstyre.

Folkpartiets överklagande av valresultatet var inte bara magsurt utan dessutom otaktiskt. Hade jag – gud förbjude – varit folkpartistisk partistrateg skulle jag ha sagt: ”andas ut och var tacksamma för att vi inte tappade mer – nu tar vi tag inför nästa val, för ett omval tjänar vi ingenting på”. Men det var inte vad folkpartisterna gjorde. Och jag tror att de kommer att få anledning att ångra det beslutet.

Ett omval stärker S och M

I torsdags rapporterade media att Valmyndigheten yttrat sig och att de konstaterar att det kan bli omval i nordöstra valkretsen i Örebro. Nyheten ledde till olika typer av reportage, och jag medverkade i såväl Radio Örebro och i Tvärsnytt. Valmyndighetens yttrande (som du kan läsa här) är möjligen något tydligare än man kunde anat, men likväl säger de ungefär det man kunde väntat sig: Halmstad har tappat bort en röst som hörde hemma i den nordöstra valkretsen i Örebro och om den var en röst på folkpartiet hade FP fått ett mandat till (nu är det i och för sig känt att rösten inte var en FP-röst, men det har inte Valmyndigheten tagit hänsyn till eftersom det inte är deras uppgift – det kan dock anses vara Valprövningsnämndens uppgift att ta hänsyn till).

Men med anledning av den där nyheten och de frågor jag fick från journalisterna roade jag mig med att räkna i Valmyndighetens valsimulator. Då blir det så här:

M: 6110 röster (+1200 röster), 5 mandat (+1)

C: 883 röster (-400 röster), 0 mandat (-1)

FP: 900 röster (-1040 röster), 0 mandat (-1)

KD: 1057 röster (-400 röster), 1 mandat (+/-0)

S: 9982 röster (+1200 röster), 8 mandat (+1)

V: 1296 röster (+/-0), 1 mandat (+/-0)

MP: 946 röster (-400), 1 mandat (+/-0)

SD: 1204 röster (+/-0), 1 mandat (+/-0)

Slutsatsen är att Moderaterna och Socialdemokraterna får varsitt nytt mandat, vilket i sig inte förändrat majoritetsförhållandet i Kommunfullmäktige.

Totalt antal röster 22378 (samma antal som de ovan nämnda partierna fick totalt i september, jag har räknat bort ”övriga partier” för att göra det lite enklare). Totalt finns 27395 röstberättigade i valkretsen.

Om man sedan räknar på att valdeltagandet ökar med 100 personer i vart och ett av Vivallas tre valdistrikt (där valdeltagandet är lägst, mellan 62 och 65%) så förändrar det ingenting i beräkningen ovan, förutom att S kommer närmare ett nionde mandat…

Hur jag gjorde:

  • Jag utgick från att exakt samma antal personer går och röstar om det blir omval (det är i och för sig inte troligt: å ena sidan kommer några röster att försvinna av olika skäl men å andra sidan tror jag att valdeltagandet kommer att bli högre).
  • Jag utgick från att var tionde väljare ändrar sig: det är ett någorlunda rimligt antagande (även om det är omöjligt att förutse) eftersom ett omval måste anses vara ett helt nytt val (se nedan om övriga antaganden som hänger ihop med detta).
  • Jag utgick också från att stora partiet tjänar på ett omval, och det är ett rimligt antagande: det som lyfter små partier i valrörelserna anses vara att de får mer uppmärksamhet än de får annars. I ett omval kommer de inte att uppmärksammas så mycket i exempelvis media. Och de stora partierna kommer att kunna mobilisera alla resurser i den valkrets där omvalet sker.
  • Jag utgick från att Folkpartiet kommer att tappa många röster, på grund av att många människor är irriterade på deras överklagande som av många anses vara ”surt sa räven” (att överklaga leder sällan till ökad sympati).
  • I övrigt fördelade jag tappet (som blir konsekvensen av att de stora partierna går framåt) jämnt mellan de andra små partierna (vilket självklart inte kommer att ske). Jag tror visserligen att Miljöpartiet kommer att tappa vid ett eventuellt omval eftersom deras stöd till en högerkommunledning kommer att vara mer uppenbart nu (utan rödgrön riksvalrörelse och efter att de tydligt tagit ställning efter valet). Men jag gjorde det lätt för mig och drog bort lika mycket från dem som från KD och C.
  • Jag lät V och SD stå kvar på exakt samma antal röster. V för att de verkar ligga på den nivån (samma antal 2006) och att jag inte kan se varför de skulle tappa denna ”kärntrupp”. SD spelar ingen roll för majoritetsförhållandena så dem brydde jag mig inte om (även om jag tror att det kan finnas en risk att de ökar i ett omval då fler förmodligen är trötta på ”det där politiska käbblet”).